CUSTARD PIE MUSIC

FRÅN EN VÄLSMAKAD VANILJ KOLA TILL EN SYLVASS KAKTUS.

Tomas Håkansson

När den amerikanska gruppen Vanilla Fudge kring jul och nyår 1968 startade sin USA turné  hade de med sig en ny engelsk grupp som förband - Led Zeppelin. I USA hade Vanilla Fudge haft stora framgångar med bland annat låten You Keep Me Hanging On (Holland/Dozier/Holland), en låt som tjej trion Supremes hade haft en hit med redan 1966. Vanilla Fudge version av låten är mer åt det psykedeliska hållet, som bäst landade Vanilla Fudge's version på våren 1968 upp till hedrande femte plats på Billboards singellista i USA. Det var alltså en ganska rutinerad grupp som Led Zeppelin skulle turnera med i Nordamerika.

De fyra medlemmarna i Vanilla Fudge Mark Stein (keyboards/sång), Vince Martell (gitarr/sång), Tim Bogert (bas/sång) och Carmine Appice (trummor/sång) blev snabbt goda vänner med medlemmarna i Led Zeppelin, och turné upplägget var att Led Zeppelin skulle inleda med att spela en halvtimme innan Vanilla Fudge klev upp på scenen. Många i publiken var förtrollade av det nya brittiska bandet och man klappade in dem för flera extra nummer, till slut töjde Led Zeppelin på speltiden och genomförde spelningarna upp mot en timme. Man skulle kunna tro att detta skulle irritera Vanilla Fudge som fick en tung uppgift att gå på efter Led Zeppelin, men det fanns ingen bitterhet från Vanilla Fudge's håll, tvärtom. Publiken var givetvis också positiva till Vanilla Fudge, så efter ett par dagar in på turnén så bestämde de två grupperna att ena kvällen skulle Vanilla Fudge inleda med Led Zeppelin som huvudakt sedan dagen efter så vände man på upplägget med Vanilla Fudge som huvudakt, så varannan dag fick grupperna agera huvudakt kontra förband och så vidare.

1967 var jag fjorton år då jag kom över Vanilla Fudge's debut album. Det som utmärker albumet är tyngden på låtarna, det var vid den tiden helt unikt, bara Cream var tyngre. Vanilla Fudge gör på albumet en mega tung version av låten Ticket To Ride (Lennon/McCartney) och en riktigt flummig version av Eleanor Rigby (Lennon/McCrtney), jag gillar albumet lika mycket idag och jag frågade Vanilla Fudge trummis den legendariska Carmine Appice hur Vanilla Fudge första gången kom tillsammans.

Carmine Appice.



Carmine Appice: Jag hade en kusin som var några år äldre än mig och som spelade trummor, det var genom honom som jag själv började spela. Sedan fanns det en grupp som hette The Pigeons och de sökte en sjungande trummis som också kunde vara med och arrangera låtar, så jag fick jobbet i The Pigeons. Fyra fem månader senare döpte vi om gruppen till Vanilla Fudge.

Vanilla Fudge's debut album.



Led Zeppelin 1968, från vänster bak John Bonham och John Paul Jones.

Främre raden från vänster Jimmy Page och Robert Plant. 

Vanilla Fudge 1968, från vänster bak Mark Stein och Carmine Appice.

 Främre raden från vänster Vince Martell och Tim Bogert.

Kolla stavningen på då ganska okända Led Zeppelin 

under deras första turné i Nordamerika med Vanilla Fudge.

Poster för Led Zeppelin's och Vanilla Fudge's tredje Nordamerika turné

tillsammans sommaren och hösten 1969.

Det är ju känt att John Bonham hade dig som en stor förebild, så jag undrar vilka trummisar hade du som stora förebilder när du började spela själv.

Carmine Appice: Mina största influenser när jag började spela var Gene Krupa och Buddy Rich.

Främst Tim Bogert och Carmine Appice blev så inspirerade och sporrade av Led Zeppelin's tunga rock/blues att man efter den tredje turnén tillsammans i Nordamerika satte Vanilla Fudge i viloläge för att starta upp en ny grupp i Led Zeppelins anda. Tim Bogert och Carmine Appice slog sina påsar ihop med Jeff Beck och Rod Stewart, som nu skulle ge rockvärlden en ny supergrupp, skulle visa sig bara bli på pappret. Tyvärr kom två händelser att rasera den nya supergruppens bygge. Först skadades Jeff Beck i en bilolycka, som gjorde att man fick flytta fram starten på obestämd tid. Under tiden i England hade Small Faces frontman Steve Marriott lämnat gruppen för att med Peter Frampton, Jerry Shirley och Greg Ridley bilda gruppen Humble Pie. De tre övriga medlemmarna i Small Faces Kenny Jones, Ian McLagan och Ronnie Lane erbjöd Ronnie Wood som hade spelat bas med Jeff Beck och Rod Stewart i Jeff Beck Group att ersätta Steve Marriott i Small Faces. En sak var väl att ersätta Steve Marriott som gitarrist, men som sångare låg Ronnie Wood hästlängder ifrån Steve Marriotts enorma röst.

Ron Wood, Rod Stewart och Jeff Beck.

I allt detta gick Rod Stewart och väntade på att den nya gruppen med Bogert och Appice skulle starta verksamheten så fort Jeff Beck blev frisk. Ronnie Lane kom då på idén att utöka Small Faces med en ren sångare, så för att istället gå omkring och slå dank fick Rod Stewart erbjudandet att axla Steve Marriotts fallande mantel. En ny upplaga av Small Faces var bildad, och efter att de släppte sitt första album First Step (1969) med den nya upplagan av Small Faces så ändrade man sedan namnet till bara Faces.

Nya Small Faces debutalbum First Step. Från vänster, Rod Stewart,

Kenny Jones, Ronnie Wood, Ian McLagan och Ronnie Lane.

Den tänkta supergruppen med Stewart, Appice, Bogert och Beck var historia innan den hade kommit igång. Carmine Appice och Tim Bogert ville ändå inte se slaget förlorat, och istället för Rod Stewart anlitades sångaren Rusty Day från gruppen Mitch Ryder And The Detroit Wheels och istället för Jeff Beck tog man in gitarristen Jim McCarty från gruppen Ted Nugent And The Amboy Dukes. Gruppen sparkade igång sin karriär under namnet - Cactus. Debut albumet släpptes 1970 och i mina öron låter det mycket brittiskt och det första band jag kommer att tänka på är just Humble Pie som hade en stark röst i Steve Marriott och ni i Cactus hade en stark röst i Rusty Day, debutalbumet måste du vara väldigt stolt över.

Carmine Appice: Vi alla som spelat i Cactus är givetvis stolta över våra album, sedan på din fråga om soundet är brittiskt så tycker jag att vi hade mer energi än många brittiska band, tempo mässigt alltså.

Två månader innan Cactus debut album skulle släppas turnerade ni i USA med Jimi Hendrix, sedan flög ni på sommaren 1970 till England och den klassiska Isle Of Wight Festivalen där ni spelade tillsammans med bland andra The Who Moody Blues och Jethro Tull, det är starkt att ge sig ut på en sådan turné ni gjorde utan ett album i bagaget. Spelade ni några låtar från det kommande albumet och spelade ni några Vanilla Fudge låtar på den turnén?

Carmine Appice: Vi spelade eller spelar aldrig några Vanilla Fudge låtar med Cactus. Då 1970 spelade vi våra egna original låtar blandat med gamla blues låtar, som vi givetvis gjorde tyngre versioner av.

Första upplagan av Cactus 1970, från vänster Carmine Appice,

Tim Bogert, Rusty Day och Jim McCarty.

Skivbolags legenden Ahmet Ertegun (1923-2006) kontrakterade Cactus på sitt skivbolag Atlantic Records, samma bolag som Led Zeppelin låg på. Cactus spelade in sitt första album i Ultra-Sonic Recording Studio i Hampstead utanför New York. När man släppte albumet togs det emot med öppna armar av en enig kritiker kår. Av albumets åtta låtar hade medlemmarna i Cactus gemensamt skrivit sex låtar. De två andra låtarna är Parchman Farm (Mose/Allison) och Judge A Book By The Cover (Willie Dixon). Cactus original upplaga blev under sin första korta karriär något av en kult grupp i USA och man släppte två studio album till, båda släpptes under 1971 och heter One Way Or Another och Restrictions. Efter att debut albumet hade släppts begav sig Cactus ut på en stor arena turné i USA med grupperna Ten Years After och Humble Pie, nu var de små klubbscenerna utbytta mot Long Beach Arena, Boston Garden och Quicken Arena i Cleavland, allt hände med blixtens hastighet, Carmine jag undrar gick det för fort?

Carmine Appice: Ja du Tomas vad ska man säga det var vad det var, vi släppte album och turnerade mycket och hade väldigt roligt. Personligen kände jag aldrig att det gick för fort för Cactus, ett minus var dock att vi inte hade någon singel ute som kunde hjälpa albumen att sälja guld.

Debutalbumet Cactus.

Den första stora missräkningen kom när först gitarristen Jim McCarty lämnade gruppen tätt följt av sångaren Rusty Day. Trots allt detta var ändå Cactus etablerat i USA. Carmine Appice och Tim Bogert slickade såren och tog in den tyska gitarristen Werner Fritzchings och sångaren Peter French, man utökade också gruppen med pianisten Duane Hitchings. Denna upplaga av Cactus blev bara en parantes och man släppte inte heller något nytt studio album. Däremot släppte man ett alldeles utmärkt live album  Ot' 'N' Sweaty som var inspelat på 1972 års Mary Y Sol Festival i Puerto Rico, albumet innehåller också fem studio inspelningar som gruppen gjorde i Electric Lady Studios i New York. Albumets live del är enorm med inlednings låten Swim (Appice/Bogert/McCarty/Day), sedan fortsätter det med de tok svängiga  Bad Mother Boogie (Appice/Bogert/French/Fritzschings) och Our Lil Rock 'n' Roll Thing (Appice/Bogert/French/Fritzchings). Avslutningen på live delen är den tunga Bad Stuff (French/Johnson). Efter detta album begravde Carmine Appice och Tim Bogert Cactus för den gången. 

Carmine Appice: Gitarristen Jim McCarty lämnade Cactus därför att han tyckte att Cactus rhythm sektion var för vild för honom. Atlantic Records gillade inte vår sångare Rusty Day och de bad oss att skaffa en annan sångare. Under 1971 turnerade vi också med Faces och Rod Stewart, det var på den vägen jag blev vän med Rod. Vi ville att Cactus skulle låta som Faces med keyboards och en engelsk sångare. Vi kände sångaren Peter French och pianisten Duane Hitchings så de blev två av våra nya medlemmar, sedan hittade vi Werner.

Cactus Mk II, överst från vänster Peter French och Tim Bogert

följt av Werner Fritzschings och Duane Hitchings,

slutligen längst ned till höger Carmine Appice.



Live/studio albumet.

Efter att Carmine Appice och Tim Bogert hade lagt Cactus till handlingarna så skedde en del märkliga saker. Ovetande för Appice och Bogert så skaffade pianisten från Ot 'n' Sweaty upplagan Duane Hitchings rättigheterna till gruppnamnet Cactus. Det lustiga var att en icke original medlem av gruppen nu ägde rättigheterna till namnet Cactus. Tillsammans med gitarristen Mike Pinera, basisten Roland Robinson och trummisen Jerry Norris bildade Duane Hitchings den tredje upplagan av Cactus. Denna upplaga blev brutalt kort, och efter albumet Son Of Cactus (1973) som ingen köpte och en mindre USA turné under namnet "The New Cactus Band" som ingen kom till, så lade Duane Hitchings Cactus till handlingarna, och där skulle gruppen ligga i 33 år.

The New Cactus Band's album Son Of Cactus.

När Duane Hitchings härjade med sitt fake Cactus så tog Carmine Appice åter kontakt med Jeff Beck för att sondera terrängen och diskutera om det möjligen fanns något intresse från honom att till slut bilda ett band med Appice/Bogert/Beck, och det fanns det. Tyvärr kunde de inte kalla sig för Cactus som hade varit det bästa, det andra valet var att sonika kalla bandet för Beck Bogert Appice, och så blev det.

Debut albumet Beck Bogert Appice som släpptes i mars 1973 kom också att bli det enda studio albumet med gruppen. Men det förtar inte albumet som idag är ett klassiskt rock album. Carmine Appice och Tim Bogert tog med sig tre låtar som de hade skrivit under Cactus tiden, sedan lät de Jeff Beck sätta sin touch på låtarna som är Lady (Appice/Beck/Voorhis/Bogert/French), Oh To Love You (Appice/Beck/Bogert/French/Hitchings) och Lose Myself With You (Appice/Beck/Bogert/French). Andra låtar som sticker ut på albumet är Don Nix tunga Black Cat Moon och inte att förglömma Stevie Wonder's enorma Superstition som Beck Bogert Appice gör en super tung version av.

Beck Bogert Appice hade kunnat bli hur stora som helst, men som det brukar bli i så kallade super grupper så är det svårt att få allas viljor att dra åt samma håll. Anledningen till att Beck Bogert Appice bröt upp efter endast ett år var att Jeff Beck ville styra gruppen mer åt jazzfusion hållet, medan Carmine Appice och Tim Bogert ville spela mer rock/blues. Gruppen turnerade en del i USA och spelade in ett live album i Japan som släpptes 1974. Efter den asiatiska utflykten försökte man ändå börja planera för ett andra studio album. Men en frustrerad Jeff Beck tröttnade (som vanligt) och hoppade av projektet. 28 år senare bildade Carmine Appice och Tim Bogert en snarlik konstellation av Beck Bogert Appice med Johnny Winter gitarristen Rick Derringer under namnet Derringer Bogert Appice. Det blev också ett kort äktenskap och ett studio album Doin ' Business As (2001).

Carmine Appice: Det blev tyvärr samma sak för Jeff som det hade varit för Jim och det var att Tim Bogert var för vild för honom. Jeff ville ha en basist med mera groove, så visst det blev friktioner i lagdelarna, det hela slutade med att vi bröt upp Beck Bogert Appice.

Carmine Appice, Jeff Beck och Tim Bogert i Beck Bogert Appice.



Studio albumet.

Live albumet.

28 år senare med Rick Derringer.

Johnny Winter och Rick Derringer.

Efter 33 år och namnrättigheterna tillbaka till Carmine Appice och Tim Bogert vaknade Cactus till liv igen 2006. De tre original medlemmarna Carmine Appice, Tim Bogert och Jim McCarty tillbaka slog sig i lag med den nya sångaren Jimmy Kunes. Original sångaren Rusty Day sköts till döds 1983 i en knark uppgörelse. Denna den tredje upplagan av Cactus (man räknar inte The New Cactus Band) släppte 2006 det nya studio albumet Cactus V. På sommaren 2006 turnerade Cactus i Europa och besökte bland annat Sweden Rock Festival.



Nytt Cactus album 2006, efter 33 år i dvala.

Jim McCarty och Tim Bogert på Sweden Rock 2006.

Också på Sweden Rock Cactus sångare Jimmy Kunes.

 Samt givetvis Carmine Appice.

Med Cactus uppe på banan igen så gjorde Carmine Appice och Tim Bogert ett lite annorlunda drag när man 2007 vid sidan av Cactus återbildade Vanilla Fudge tillsammans med originalmedlemmarna Mark Stein (keyboards) och Vince Martell (gitarr). Anledningen till allt detta var att man skulle spela in ett hyllnings album till sina gamla polare i Led Zeppelin. Det sista albumet som Led Zeppelin spelade in i Stockholm heter In Through The Out Door, så Vanilla Fudge döpte sitt hyllnings album till Out Through The In Door. Albumet innehåller tolv Led Zeppelin låtar, bland andra Your Time Is Gonna Come (Jones/Plant), Ramble On (Page/Plant), Immigrant Song (Page/Plant), Rock And Roll (Bonham/Jones/Page/Plant) och Trampled Under Foot (Jones/Page/Plant), för att nämna fem låtar från albumet. Det måste ha varit kul att spela in detta album?

Carmine Appice: Det är alltid roligt att spela Led Zeppelin låtar, och vi gjorde också en mindre turné kring tiden då albumet släpptes. Vi spelar fortfarande några Led Zeppelin låtar när vi idag turnerar med Vanilla Fudge.

Vanilla Fudge's Led Zeppelin hyllning.

Cactus tuffar på med sin fjärde upplaga som innehåller förutom original medlemmarna Carmine Appice och gitarristen Jim McCarty också sångaren Jimmy Kunes och den nya basisten Pete Bremy som ersatt Tim Bogert som lämnat Cactus därför att han inte längre orkar turnera, ny medlem är också munspelaren Randy Pratt. Under våren och sommaren 2015 turnerade Cactus runt på en del musik festivaler i USA. Cactus firar 45 år som band och förhoppningsvis håller man på ett par år till, och det är bra. Slutligen Carmine hur är läget för Vanilla Fudge och Cactus idag?

Carmine Appice: Vanilla Fudge har släppt ett nytt studio album som heter "Spirit Of 67" både på cd och vinyl. Vi tog en del låtar från 1967 arrangerade om dem till mer "Fudge Style", albumet togs emot mycket bra när det släpptes, och just nu är vi ute på en turné med Vanilla Fudge. Vad som gäller Cactus så släpper vi ett nytt studio album i februari 2016 som heter "Black Dawn" och det är ett album som verkligen "kicks ass".

Tack för prat stunden Carmine.

Carmine Appice: Tack själv Tomas.  

Dagens (2015) upplaga av Cactus, från vänster Randy Pratt,

Pete Bremy, Jimmy Kunes, Carmine Appice och Jim McCarty.





Fler artiklar finns på

www.galowspole.blogspot.com